Pianistens ABC. En läsebok för pianoälskare

Recensioner | Reviews

”Det kryllar inte precis av musiker som också skriver om sin konstart. Några är å andra sidan desto mer bemärkta. Alfred Brendel, en av vår tids största pianister, är också en betydande essäist … dessa personligt hållna, på en gång sansade och glödande texter.” – Erik Bergqvist, Opus

”Detta är inte en uppslagsbok, utan en erfaren människas personliga reflektioner kring musik, som både är tänkvärda och ibland dråpliga. Jag kan varmt rekommendera denna bok som med fördel kan läsas när korta tillfällen dyker upp!” – Andreas Söderberg, Kyrkomusikernas Tidning

”Det finns även när åsikterna är fasta en värme, precis som när han framför musik. Brendel är i dialog med instrumentet, medmusikanterna och lyssnarna. Och i detta fall med oss läsare. Med andra ord en till formatet liten bok jag hoppas får många läsare.” Helhetsbetyg: 5 = Briljant. Morgan Palmqvist, Bibliotekstjänst

”På minimalt utrymme utvecklar han ett inspirerande fyrverkeri av idéer.” Neue Zürcher Zeitung

Lars Sjöberg recenserar Pianistens ABC i Expressen som en svamppromenad:
”Alfred Brendel, nu 90 år fyllda och en av sin pianistgenerations legendarer skrev detta pianistiska ABC för tio år sedan, ett bokslut i form av små anteckningar och aforismer som kan entusiasmera med sin träffsäkerhet men också irritera med sin ovilja att utveckla antydda resonemang. Man måste vara ordentligt insatt i pianospelets mysterier för att under rubriken Drill begripa skillnaden mellan ängla- och djävulsdrillar. Eller vad som är Kärlekens sällsynta nr 16 av 17 möjliga. Där går jag också bet. Däremot betyder skillnaden mellan originalets tyska och Mikael Müllers utmärkta svenska översättning ingenting; Tiefe under T hamnar alltså som Djup under D, men utan att något synbart sammanhang gått förlorat.
När jag sedan, utan att nästan aldrig hittat vad det än må vara jag sökt efter, till sist bestämmer mig för att snabbläsa boken från första sidan (8) till den sista (85) är det ändå som om dimmorna plötsligt skingrades. Då blir det som en svamp- och bärpromenad frampå sensommaren, där man inte hittar de dignande kantarellernas lund eller det outtömliga blåbärsgömsle man letat efter. I stället har man efter en ganska lång vandring kanske stiftat bekantskap med många andra spridda svamp- och bärarter vilkas existens man mycket väl känt till men av oklara skäl ignorerat.”