Söt blomma

Recensioner | Reviews

Den svenska visan är ett begrepp och en skatt i vårt land med rötter långt tillbaka till barockens Lasse Lucidor, 1700-talets Bellman, skillingtrycken från 1500-talet fram till tidigt 1900-tal, folkvisorna samt förra århundradets explosion av vissångare med namn som Taube, Adolphson, Vreeswijk och många, många andra. Ibland arrangeras våra visor i en mera konstmusikalisk riktning och finner sin väg till körkonserterna och romansaftnarna.

Den genialiske körmästaren Gunnar Eriksson i Göteborg tar en annan väg fram till visan. Han är känd för sina improvisatoriska körsatser och sitt fria förhållande till materialet. Hans arrangemang av bl.a. sånger av Lars Gullin, Elisabet Hermodsson, Evert Taube och andra tillhör idag standardrepertoaren bland svenska körer.

För mig skimrar den lilla sången ”Söt blomma” som en sällsam ädelsten i hans stora produktion. Texten och musiken är skrivna av vissångaren och konstnären Fritz Sjöström och fångar en sommardag på Fårö på ett sätt som sätter en sommarhungrande nordbos känsla i rörelse. Texten är mättad av fantasieggande ord och begrepp som ”syrlig sötma”, ”våtröda släke” (gotländska för tång), ”syrlig sång”, ”massiv men genombruten”. Det vilar en dåsigt varm stämning över texten, just så som man kan känna just nu då det är ”julisommar”.

Gunnar Eriksson inleder sitt arrangemang med en körimprovisation över ordet ”blommar”. Varje röst i kören får ett utmätt antal toner att framföra i fritt tempo. Redan här bygger Eriksson upp en fond, en relief till hela visan. Jag får på ett märkligt sätt Gösta Nystroems romanser i tankarna. Han låter ofta pianot skapa en känslomässig klangbotten till den sångstämma som sedan inträder – ett känslans landskap mot vilket sången avtecknar sig. När improvisationen lagt sig till ro intonerar en sopransolist den enkla men intagande melodin mot en liggande ton i herrstämmorna. Satsen växer och blir alltmer mättad. Den liksom växer fram ur det sommartunga språket. Omkring gyllene snittet av sången lägger Eriksson in några höga, trestämmiga damkörsackord för att maximera uttrycket och i sista versen klingar Peterson-Bergers Sommarsång som en diskant av ren sommarlycka innan sången avrundas.

Få svenska sånger har på ett så underbart sätt fångat högsommarens glädje. Oftast fokuserar svenska tonsättare på vemodet inför sommarens korthet, men i ”Söt blomma” finns ingen annalkande höst, ingen ”salig smärta” eller döende liljekonvaljer, endast ögonblick och ogrumlad glädje.

För nu blommar det sött uti blåsten
invid vikar här omkring Eke
med syrlig sötmas sång
från havets våtröda släke
det blommar sött uti blåsten
i en vind av syrlig sång
massiv men genombruten
utav doft ifrån havets tång
för nu blommar det sött uti blåsten
för nu är det julisommar
och syrligt kryddas doften
nu när våtröda släken blommar.

– Jan H. Börjesson, ur boken Söt blomma. Tankar kring några körsånger